lördag 31 december 2011
Nyårshälsning
Nyårsnatten, av Zacharias Topelius
Det var så kallt, och stjärnan brann,
och isen frös på hafven.
En gammal, gammal gråhårsman
har gått i natt i grafven.
Bum biumbaum, sad' klockorna;
och Tiden själf var präst, ja ja;
brandvakten bar prestafven.
Tripp! Släkten gick i procession,
som dufvan pickar kornet.
Julbocken själf i hög person
bar flor kring ena hornet.
Stjärngossen släckte ut sin dank,
och almanackan grät sig pank ...
då slog det tolf i tornet.
Och just som klockan slagit tolf,
så stod vid tornets trappa,
på drifvans silverhvita golf
en pilt i vinterkappa.
Pladask från månen i ett tag
han föll och skrek: - Se, här är jag
nu ärfver jag min pappa.
Julbocken fann ej vara skäl,
att så på folk sig truga.
Han skrek: - Jag stångar dig ihjäl,
du lilla vinterfluga!
Men Tiden ropte: - Håll! Den där,
mitt yngsta barnabarn han är.
Låt se hvad han kan duga.
Så gick det gamla året bort,
att uti natten blunda;
och lika brokigt, lika kort
ses nu det nya stunda.
Om det ger fröjd, om det ger brist,
vet ingen än. Men det är visst,
att allt är annorlunda.
Han kommer stark, han kommer blid,
han står oss redan nära,
den nya tid, den unga tid;
han vill sin åker skära.
Han frågar oss allvarligt, om
vi göra allt det goda, som
Gud och vårt land begära.
Du kära barn i lifvets vår,
du ros i gröna hagar!
Gud signe dig i detta år
och alla dina dagar,
att du må blifva rask och god
till kropp och själ och håg och mod,
allt såsom Gud behagar.
Då skall du grönska som en gren
i gamla björkens krona.
Guds nådes sol skall skär och ren
din unga kraft försköna.
Och du skall rotas frisk och stark
i fosterlandets helga mark,
att all dess nöd försona.
GOTT NYTT ÅR
önskas er alla
GARNMAJA
fredag 23 december 2011
söndag 27 november 2011
Spiralstickad vante
Jag har en hel del påbörjade stickningar och virkat som ligger så att säga i träda. När jag tittar i mina garnlådor hittar jag både det ena och det andra. Fann idag, den på bilden, påbörjade vanten, som jag tycker blir ganska fin. När man stickar med två färger och växlar mönstret ofta blir vanten varmare. Den är också lättstickad.
Garn: Saga eller Karisma, stickor 2.5.
Mönstret är delbart med 4 m.
Jag har lagt upp 60 m.
Mönster varv 1 och 2. Två räta m, Två aviga maskor varvet ut. Börja varv tre med 1 rät och 2 aviga därefter två räta två aviga varvet ut. Varv fyra stickas som varv tre.
Eftersom maskorna flyttas 1 steg vartannat varv blir det ett spiralliknande mönster.
Kanske värt ett försök
GARNMAJA
lördag 26 november 2011
Höstens stickade alster
Hej alla trogna bloggläsare som följer mitt bloggande. Jag kan ju knappast skryta med att jag varit så flitig på att skriva, men desto flitigare har jag varit med stickorna, så nu kommer det bilder på det som jag nu åstadkommit....
Överst är en vante i grön/svar stickad i ett enkelt mönster.
Vantar med krage stickade efter en gammal vante.
Vantar i röd/vit och grå/vitt garn. Beskrivningen är från boken Gotländsk Sticksöm.
Därefter trekantiga sjalar stickade i spetsmönster. Udden som finns på bild stickar jag på när sjalen är färdigstickad.
Kära hälsningar
GARNMAJA
torsdag 23 juni 2011
Matta gjord av björnmossa
Visar en bild på min matta som jag gjort av björnmossa. Jag flätar mossan till en lång fläta som jag sedan syr ihop. Mattan blir läcker som en prinsesstårta.
Glad midsommar till alla mina bloggläsare
GARNMAJA
Glad midsommar till alla mina bloggläsare
GARNMAJA
onsdag 8 juni 2011
Blommor i juni
söndag 29 maj 2011
Att vakna en morgon när himlen är blå
av Alf Henriksson
Att vakna en morgon när himlen är blå
och finkarna gnyr som besatta
och öppna sin stugdörr och barfotagå
på vildgräsets daggiga matta
kan låta de saligas fröjd slippa lös
och göra den trögaste själ religiös.
Att vakna en morgon när himlen är blå
och finkarna gnyr som besatta
och öppna sin stugdörr och barfotagå
på vildgräsets daggiga matta
kan låta de saligas fröjd slippa lös
och göra den trögaste själ religiös.
Edith Södergran
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.
Edith Södergran
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.
Edith Södergran
söndag 22 maj 2011
Nils Ferlin
DU HAR TAPPAT DITT ORD (ur Barfotabarn (1933))
Nils Ferlin
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Nils Ferlin
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
fredag 20 maj 2011
Inom hässjorna
Ur diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor utgiven 1895.
av Erik Axel Karlfeldt
Över Dalälvens lugna yta
timmerstockarna långsamt flyta.
Brunnbyskogen på andra stranden
står under bleknande himmelsranden
svart som ett spjäll.
Dofterna svalna i mörknande kväll.
Stilla och blå som ett dimband hänger
svedjerök över åsarnas bryn.
Hässja vid hässja en ringmur stänger,
skyddande tät, kring den somnande byn.
Tjudrade fålen
frustar på vreten och rycker i pålen.
Än i en bakgårds mörka lider
slipstenen skumpande, tungt sig vrider
i plaskande hon;
lien i sliparens händer gnisslar.
Långt ut på älven en åra visslar,
flöjtspel dör bort i en suckande ton.
Snart på skullarnas strån och stjälkar
karlarna sova i blytung ro.
Svalan därovan bland takets bjälkar
gömmer sitt huvud i barnrikt bo.
Suset vilar
i bygatans rönnar och strandens pilar.
Men i ett loft ett fönster sig rör,
och fnittrande, viskande röster man hör;
därnedanför
vankar den ståtlige herrgårdskusken.
Lagårds-Olle, den stackars slusken,
lurar svartsjuk vid fjäderbusken.
av Erik Axel Karlfeldt
Över Dalälvens lugna yta
timmerstockarna långsamt flyta.
Brunnbyskogen på andra stranden
står under bleknande himmelsranden
svart som ett spjäll.
Dofterna svalna i mörknande kväll.
Stilla och blå som ett dimband hänger
svedjerök över åsarnas bryn.
Hässja vid hässja en ringmur stänger,
skyddande tät, kring den somnande byn.
Tjudrade fålen
frustar på vreten och rycker i pålen.
Än i en bakgårds mörka lider
slipstenen skumpande, tungt sig vrider
i plaskande hon;
lien i sliparens händer gnisslar.
Långt ut på älven en åra visslar,
flöjtspel dör bort i en suckande ton.
Snart på skullarnas strån och stjälkar
karlarna sova i blytung ro.
Svalan därovan bland takets bjälkar
gömmer sitt huvud i barnrikt bo.
Suset vilar
i bygatans rönnar och strandens pilar.
Men i ett loft ett fönster sig rör,
och fnittrande, viskande röster man hör;
därnedanför
vankar den ståtlige herrgårdskusken.
Lagårds-Olle, den stackars slusken,
lurar svartsjuk vid fjäderbusken.
torsdag 19 maj 2011
Råttbröllopet
Råttbröllopet
skillingtrycksvisa från slutet av 1800-talet.
Det var ett herrskap råtter
Gifte bort sin dotter
Med en liten mullvadsherre;
Bjödo så på té
Bal och på supé
För etthundrasju personer.
Runt kring salens kanter
Sutto gamla tanter
Drucko té och åt upp nästan,
Märkte på kurtis
Sparde ej malis -
Glömde blott sin egen ungdom.
Ont om epouseurer,
Gott om kurtisörer,
Och det så´na som var granna;
Men den grannaste
Var en envoyé
Plénipotentiarie von Kålmask.
Så var där några myggor,
Magra, fula styggor,
Men på flöjt de blåste präktigt.
Först en polonäs,
Sedan en fransäs,
Så vals och polska och slovanka.
Två syrsor med fioler
Gjorde kaprioler
A la Paganin´ på kvinten.
Basen var galant:
Bromsen, en sergeant,
Kringbasade violoncellen.
Bland alla dem som hoppa
Märktes mest en loppa
Klädd i frack och skor och strumpor;
Loppan hoppa fram
Med en väggmadam
I vals, och polka och masurka.
Det var ett par så härligt,
Loppan blicka kärligt
På madamen, balens drottning.
När de unga två
Dansa fram på tå,
Det sad´s: de passa för varandra.
Men mot slut på balen
Hörs i hela salen Ett förskräckligt skrik och väsen:
Därmed var så fatt,
Att i den mörka natt
Båd´ katt och höns smög in i salen.
Vid den kalabaliken
Tystnade musiken,
Sergeant Broms drog ut sin sabel.
Men kattens klo i nacken
Slog´en bums i backen
- Gjorde se´n kalops på bromsen.
Vad rysligt slut på dansen!
Bruden miste svansen,
Brudgummen låg blek och blodig.
Hönsen hoppa fram,
Åt upp väggmadam,
Loppan och till slut orkestern.
Herr Kålmask - den tog tuppen
Utan krus åt upp´en;
Brudens far och mor tog katten.
Och bruden själv också
Måste slutli´n gå
Samma svåra väg som svansen.
skillingtrycksvisa från slutet av 1800-talet.
Det var ett herrskap råtter
Gifte bort sin dotter
Med en liten mullvadsherre;
Bjödo så på té
Bal och på supé
För etthundrasju personer.
Runt kring salens kanter
Sutto gamla tanter
Drucko té och åt upp nästan,
Märkte på kurtis
Sparde ej malis -
Glömde blott sin egen ungdom.
Ont om epouseurer,
Gott om kurtisörer,
Och det så´na som var granna;
Men den grannaste
Var en envoyé
Plénipotentiarie von Kålmask.
Så var där några myggor,
Magra, fula styggor,
Men på flöjt de blåste präktigt.
Först en polonäs,
Sedan en fransäs,
Så vals och polska och slovanka.
Två syrsor med fioler
Gjorde kaprioler
A la Paganin´ på kvinten.
Basen var galant:
Bromsen, en sergeant,
Kringbasade violoncellen.
Bland alla dem som hoppa
Märktes mest en loppa
Klädd i frack och skor och strumpor;
Loppan hoppa fram
Med en väggmadam
I vals, och polka och masurka.
Det var ett par så härligt,
Loppan blicka kärligt
På madamen, balens drottning.
När de unga två
Dansa fram på tå,
Det sad´s: de passa för varandra.
Men mot slut på balen
Hörs i hela salen Ett förskräckligt skrik och väsen:
Därmed var så fatt,
Att i den mörka natt
Båd´ katt och höns smög in i salen.
Vid den kalabaliken
Tystnade musiken,
Sergeant Broms drog ut sin sabel.
Men kattens klo i nacken
Slog´en bums i backen
- Gjorde se´n kalops på bromsen.
Vad rysligt slut på dansen!
Bruden miste svansen,
Brudgummen låg blek och blodig.
Hönsen hoppa fram,
Åt upp väggmadam,
Loppan och till slut orkestern.
Herr Kålmask - den tog tuppen
Utan krus åt upp´en;
Brudens far och mor tog katten.
Och bruden själv också
Måste slutli´n gå
Samma svåra väg som svansen.
onsdag 18 maj 2011
Stjärnan av Anna-Greta Wide
Stjärnan
Jag har försökt att stå på tå
och upp till Karlavagnen nå.
Jag ville ju så gärna
få röra vid en stjärna.
Jag lyckades få tag på en.
det gör jag aldrig om igen.
Fastän den lyste renast,
så slocknade den genast.
Det finns så mycket underbart,
som högt i rymden strålar klart
men blir till mull och bränder
i människornas händer.
Jag har försökt att stå på tå
och upp till Karlavagnen nå.
Jag ville ju så gärna
få röra vid en stjärna.
Jag lyckades få tag på en.
det gör jag aldrig om igen.
Fastän den lyste renast,
så slocknade den genast.
Det finns så mycket underbart,
som högt i rymden strålar klart
men blir till mull och bränder
i människornas händer.
tisdag 10 maj 2011
Att råka bli gammal
Att råka bli gammal.
författare okänd.
Dikten är skriven av en kvinna som bodde på ett äldreboende någonstans i Sverige. Den hittades i hennes låda efter att kvinnan avlidit.
Jag hittade den i "Gerdas Blogg" och min önskan är att många fler får möjlighet att läsa den.
Vad ser Ni systrar, vad ser Ni säg?
Tänker Ni inom Er, när Ni tittar på mig:
"En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar
när Ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad Ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter Er göra som Ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till."
Är det så Ni tänker när Ni ser mej, säg
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mej.
Jag skall tala om vem jag är som sitter här så still,
som gör vad Ni ber mig om, äter när Ni vill.
- Jag är ett tioårs barn med en far och en mor
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår en volt
vid minnen av löften jag givit och hållt.
Vid tjugofem - nu har jag mina egna små
som behöver mig i hemmets trygga vrå.
En kvinna på tretti, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut.
Men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.
Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta
jag minns min glädje, jag minns min smärta
och jag älskar och lever om livet på nytt
och tänker på åren, de allför få som flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.
Om Ni ÖPPNAR era ögon systrar, så ser Ni ej
bara en gammal gumma. Kom närmare, se MEJ.
Läs och begrunda......
författare okänd.
Dikten är skriven av en kvinna som bodde på ett äldreboende någonstans i Sverige. Den hittades i hennes låda efter att kvinnan avlidit.
Jag hittade den i "Gerdas Blogg" och min önskan är att många fler får möjlighet att läsa den.
Vad ser Ni systrar, vad ser Ni säg?
Tänker Ni inom Er, när Ni tittar på mig:
"En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar
när Ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad Ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter Er göra som Ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till."
Är det så Ni tänker när Ni ser mej, säg
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mej.
Jag skall tala om vem jag är som sitter här så still,
som gör vad Ni ber mig om, äter när Ni vill.
- Jag är ett tioårs barn med en far och en mor
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår en volt
vid minnen av löften jag givit och hållt.
Vid tjugofem - nu har jag mina egna små
som behöver mig i hemmets trygga vrå.
En kvinna på tretti, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut.
Men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.
Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta
jag minns min glädje, jag minns min smärta
och jag älskar och lever om livet på nytt
och tänker på åren, de allför få som flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.
Om Ni ÖPPNAR era ögon systrar, så ser Ni ej
bara en gammal gumma. Kom närmare, se MEJ.
Läs och begrunda......
fredag 6 maj 2011
Min väg av Dan Andersson
Min väg ligger ut genom Hagbergs grind,
och där skall jag möta en kvinna. -
Från Torsmyren irrar en hård vind -
stjärnorna, stjärnorna brinna!
Min kvinna! Du är nog en snara!
Du är stark, du är mognad och fin,
och mitt heta blod det må vara
mitt eländes skummande vin.
Vad allt kan väl hända oss bägge i natt?
Oss, törstiga, hungrande själar!
Under tumlande rus och små virriga skratt
kan vår kärlek oss göra till trälar.
Jag skall låta förnuftet fara,
jag skall säga dig kvinna: giv!
Men giv som en gåva, bara,
som en skänk åt mitt fattiga liv!
Jag önskar jag vore som vintern kall,
kunde andas med frost som natten,
men jag vet att om kärlek jag tigga skall,
som en sjukling tigger om vatten.
Och ljuvt är att höra i vinden
viskas sitt eget namn,
att smeka den hetaste kinden
i den starkastes farliga famn!
Ty vet, att jag girigt tar vad jag får,
det må bära - bära eller brista.
En slav av mig själv, lik en träl jag går
att spika min frihets kista.
Ty du kunde bli mor, min kära,
för ett rus som kommer och går. -
Det är synd om kinder så skära
skulle bleknas redan i år.
Nu kommer du, fyllig, varmblodig, stark,
din drömväg i spökenas timma. -
Fullmånen vaktar över hårdfrusen mark -
stjärnorna, stjärnorna glimma!
och där skall jag möta en kvinna. -
Från Torsmyren irrar en hård vind -
stjärnorna, stjärnorna brinna!
Min kvinna! Du är nog en snara!
Du är stark, du är mognad och fin,
och mitt heta blod det må vara
mitt eländes skummande vin.
Vad allt kan väl hända oss bägge i natt?
Oss, törstiga, hungrande själar!
Under tumlande rus och små virriga skratt
kan vår kärlek oss göra till trälar.
Jag skall låta förnuftet fara,
jag skall säga dig kvinna: giv!
Men giv som en gåva, bara,
som en skänk åt mitt fattiga liv!
Jag önskar jag vore som vintern kall,
kunde andas med frost som natten,
men jag vet att om kärlek jag tigga skall,
som en sjukling tigger om vatten.
Och ljuvt är att höra i vinden
viskas sitt eget namn,
att smeka den hetaste kinden
i den starkastes farliga famn!
Ty vet, att jag girigt tar vad jag får,
det må bära - bära eller brista.
En slav av mig själv, lik en träl jag går
att spika min frihets kista.
Ty du kunde bli mor, min kära,
för ett rus som kommer och går. -
Det är synd om kinder så skära
skulle bleknas redan i år.
Nu kommer du, fyllig, varmblodig, stark,
din drömväg i spökenas timma. -
Fullmånen vaktar över hårdfrusen mark -
stjärnorna, stjärnorna glimma!
Aldrig är skogen lycklig som nu...... Karin Boye
Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande -- mig når den bara inte,
fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.
Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.
det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.
Ur diktsamlingen "De sju dödssynderna".
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande -- mig når den bara inte,
fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.
Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.
det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.
Ur diktsamlingen "De sju dödssynderna".
Vi kvinnor av Edit Södergran
Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.
Vi fråga göken, vad han väntar av våren,
vi slå våra armar kring den kala furan,
vi forska i solnedgången efter tecken och råd.
Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting...
Han kom en kall dag med tomma ögon,
han gick en tunga dag med glömska över pannan.
Om mitt barn icke lever, är det hans...
Vi fråga göken, vad han väntar av våren,
vi slå våra armar kring den kala furan,
vi forska i solnedgången efter tecken och råd.
Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting...
Han kom en kall dag med tomma ögon,
han gick en tunga dag med glömska över pannan.
Om mitt barn icke lever, är det hans...
Får det vara en kopp glädje
Får det vara en kopp glädje med varma känslor
En välkomnande kram och inga som helst rädslor
För livets fikapaus är när solen skiner och himlen är blå
Men det kan var glädje även när dagen är novembergrå
Själen bör få något till livs och skrattet är ett av motiven
Att man inte ta något för givet och fundera på perspektiven
Man bör också kunna glädjas av att andra kanske lyckas
Det är stor glädje att kanske på något sätt få ord att smyckas
Hur man än ser det är hälsan det viktigast i det här livet
Att kunna vakna upp och det är fred att få detta tillkännagivet
De små ting som vi alla få uppleva kan vara stort och härligt
Glädje är också att kunna lita på någon som är genomärlig
Tänk om vi kunde ta oss en kopp glädje varje morgonstund
Att fylla på reserverna och känna sig som en olivlund
Gläd dig medan du kan för snart så kommer andra vårar
Men visst bör det vara så att du kan visa dina glädjetårar
Diktad av Bo Garpenskog
En välkomnande kram och inga som helst rädslor
För livets fikapaus är när solen skiner och himlen är blå
Men det kan var glädje även när dagen är novembergrå
Själen bör få något till livs och skrattet är ett av motiven
Att man inte ta något för givet och fundera på perspektiven
Man bör också kunna glädjas av att andra kanske lyckas
Det är stor glädje att kanske på något sätt få ord att smyckas
Hur man än ser det är hälsan det viktigast i det här livet
Att kunna vakna upp och det är fred att få detta tillkännagivet
De små ting som vi alla få uppleva kan vara stort och härligt
Glädje är också att kunna lita på någon som är genomärlig
Tänk om vi kunde ta oss en kopp glädje varje morgonstund
Att fylla på reserverna och känna sig som en olivlund
Gläd dig medan du kan för snart så kommer andra vårar
Men visst bör det vara så att du kan visa dina glädjetårar
Diktad av Bo Garpenskog
onsdag 23 mars 2011
Rundstickde grytlappar
Grytlapparna är stickade med merceriserat bomullsgarn 8/4 och
med rundsticka nr. 2,5, 40 cm. lång. Mönstret är stickat på båda sidorna. Udden är virkad med virknål nr. 5.
Storleken på grytlapparna är c:a 19 x19 cm.
Maskantal: 120 m.
Dubbelklicka på bilden så framträder mönstret tydligt och då går det lätt att sticka av.
Lycka till
GARNMAJA
med rundsticka nr. 2,5, 40 cm. lång. Mönstret är stickat på båda sidorna. Udden är virkad med virknål nr. 5.
Storleken på grytlapparna är c:a 19 x19 cm.
Maskantal: 120 m.
Dubbelklicka på bilden så framträder mönstret tydligt och då går det lätt att sticka av.
Lycka till
GARNMAJA
söndag 13 mars 2011
Mamma Gertruds hjärtavante.
Ja, nu är "Gertruds vante" färdiga. Det är verkligen ett fint mönster som jag tycker mycket om.
Beskrivningen är i det närmaste klar. Roligt att kunna bevara ett gammalt mönster.
Mönstret fanns för mycket länge sedan i en veckotidning, men jag har döpt den till "Mamma Gertruds hjärtavante" eller litet kortare till Gertruds vante.
Handduken som vantarna ligger på är vävd av mamma.
hälsningar
GARNMAJA
fredag 4 mars 2011
Mamma Gertruds vantar
Har gjort ett diagram på mammas gamla vantar. Använde mig av Office Excel. Det funkade över förväntan och det var spännande att se hur ett mönster i tre färger växte fram, samtidigt såg jag hur " systemet" i ett avanserat mönster är uppbyggt.
Mönstret är troligtvis ganska gammalt och finns nu bevarat i min dator.
I min blogg finns även Gertruds strumpor. Mamma lever kvar i mina gamla stickbeskrivningar som jag har sparat efter henne.
hälsningar
GARNMAJA
söndag 27 februari 2011
Vantar till Lilli
lördag 19 februari 2011
söndag 6 februari 2011
Mammas gamla vantar
Så ser min början ut, fortsättning följer. |
Färdig, vackra och varma. Vantarna har Elinor fått. |
GARNMAJA
onsdag 19 januari 2011
Vantar
Den här vanten är den som jag tycker blir finast. |
Och det här mönstret är krångligt att sticka. |
lördag 8 januari 2011
Harens stig
Vi bor i ett höghus på sjunde våningen. På andra sidan vägen har vi skogen och nedanför Mälaren. Vi har en härlig utsikt och ser vida omkring.
Undrade en tidig morgon vad jag såg vid skogskanten och som såg ut som stenar. Så småningom rörde de på sig och det visade sig vara tre harar. Har sett hur de efter varje snöfall trampar upp sin egna stig igen.
Har lagt ut morötter. Harar borde ju äta morötter eller....
Hälsningar
GARNMAJA
Undrade en tidig morgon vad jag såg vid skogskanten och som såg ut som stenar. Så småningom rörde de på sig och det visade sig vara tre harar. Har sett hur de efter varje snöfall trampar upp sin egna stig igen.
Har lagt ut morötter. Harar borde ju äta morötter eller....
Hälsningar
GARNMAJA
fredag 7 januari 2011
Vantar
Har lånat några stickböcker på biblioteket, en som heter "Gotländska Stickmönster". Boken kom ut första gången 1925 och var då skriven av Hermanna Stengård och en heter "Vantar, mössor, sockor och sjalar" av Anita Gunnars, vilka inspirerade mig till att plocka fram strumpstickorna och handlad upp mig återigen på en massa garn. Helt underbara böcker med bara olika stickmönster . Jag blev helt såld och jag stickar och stickar.......
.
Önskar er alla en god fortsättning på det nya året.
GARNMAJA
Den enklare vanten med "Gåsöga". Stickor 2,5 eller 3 och med garn Carisma. Beskrivningen finns i boken av Anita Gunnars. |
.
Önskar er alla en god fortsättning på det nya året.
GARNMAJA
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)