Att vakna en morgon när himlen är blå

av Alf Henriksson

Att vakna en morgon när himlen är blå
och finkarna gnyr som besatta
och öppna sin stugdörr och barfotagå
på vildgräsets daggiga matta
kan låta de saligas fröjd slippa lös
och göra den trögaste själ religiös.

Edith Södergran

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Edith Södergran

Nils Ferlin

DU HAR TAPPAT DITT ORD (ur Barfotabarn (1933))
Nils Ferlin

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Inom hässjorna

Ur diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor utgiven 1895.

av Erik Axel Karlfeldt

Över Dalälvens lugna yta
timmerstockarna långsamt flyta.
Brunnbyskogen på andra stranden
står under bleknande himmelsranden
svart som ett spjäll.
Dofterna svalna i mörknande kväll.

Stilla och blå som ett dimband hänger
svedjerök över åsarnas bryn.
Hässja vid hässja en ringmur stänger,
skyddande tät, kring den somnande byn.
Tjudrade fålen
frustar på vreten och rycker i pålen.

Än i en bakgårds mörka lider
slipstenen skumpande, tungt sig vrider
i plaskande hon;
lien i sliparens händer gnisslar.
Långt ut på älven en åra visslar,
flöjtspel dör bort i en suckande ton.

Snart på skullarnas strån och stjälkar
karlarna sova i blytung ro.
Svalan därovan bland takets bjälkar
gömmer sitt huvud i barnrikt bo.
Suset vilar
i bygatans rönnar och strandens pilar.

Men i ett loft ett fönster sig rör,
och fnittrande, viskande röster man hör;
därnedanför
vankar den ståtlige herrgårdskusken.
Lagårds-Olle, den stackars slusken,
lurar svartsjuk vid fjäderbusken.

Råttbröllopet

Råttbröllopet


skillingtrycksvisa från slutet av 1800-talet.

Det var ett herrskap råtter
Gifte bort sin dotter
Med en liten mullvadsherre;
Bjödo så på té
Bal och på supé
För etthundrasju personer.

Runt kring salens kanter
Sutto gamla tanter
Drucko té och åt upp nästan,
Märkte på kurtis
Sparde ej malis -
Glömde blott sin egen ungdom.
Ont om epouseurer,

Gott om kurtisörer,
Och det så´na som var granna;
Men den grannaste
Var en envoyé
Plénipotentiarie von Kålmask.

Så var där några myggor,
Magra, fula styggor,
Men på flöjt de blåste präktigt.
Först en polonäs,
Sedan en fransäs,
Så vals och polska och slovanka.

Två syrsor med fioler
Gjorde kaprioler
A la Paganin´ på kvinten.
Basen var galant:
Bromsen, en sergeant,
Kringbasade violoncellen.

Bland alla dem som hoppa
Märktes mest en loppa
Klädd i frack och skor och strumpor;
Loppan hoppa fram
Med en väggmadam
I vals, och polka och masurka.

Det var ett par så härligt,
Loppan blicka kärligt
På madamen, balens drottning.
När de unga två
Dansa fram på tå,
Det sad´s: de passa för varandra.

Men mot slut på balen
Hörs i hela salen Ett förskräckligt skrik och väsen:
Därmed var så fatt,
Att i den mörka natt
Båd´ katt och höns smög in i salen.

Vid den kalabaliken
Tystnade musiken,
Sergeant Broms drog ut sin sabel.
Men kattens klo i nacken
Slog´en bums i backen
- Gjorde se´n kalops på bromsen.

Vad rysligt slut på dansen!
Bruden miste svansen,
Brudgummen låg blek och blodig.
Hönsen hoppa fram,
Åt upp väggmadam,

Loppan och till slut orkestern.
Herr Kålmask - den tog tuppen
Utan krus åt upp´en;
Brudens far och mor tog katten.
Och bruden själv också
Måste slutli´n gå
Samma svåra väg som svansen.

Stjärnan av Anna-Greta Wide

Stjärnan

Jag har försökt att stå på tå
och upp till Karlavagnen nå.
Jag ville ju så gärna
få röra vid en stjärna.

Jag lyckades få tag på en.
det gör jag aldrig om igen.
Fastän den lyste renast,
så slocknade den genast.

Det finns så mycket underbart,
som högt i rymden strålar klart
men blir till mull och bränder
i människornas händer.

Att råka bli gammal

Att råka bli gammal.
författare okänd.

Dikten är skriven av en kvinna som bodde på ett äldreboende någonstans i Sverige. Den hittades i hennes låda efter att kvinnan avlidit.
Jag hittade den i "Gerdas Blogg" och min önskan är att många fler får möjlighet att läsa den.

Vad ser Ni systrar, vad ser Ni säg?
Tänker Ni inom Er, när Ni tittar på mig:

"En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar
när Ni muttrar om henne som aldrig blir klar.

Som inte ser ut att märka vad Ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter Er göra som Ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till."

Är det så Ni tänker när Ni ser mej, säg
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mej.

Jag skall tala om vem jag är som sitter här så still,
som gör vad Ni ber mig om, äter när Ni vill.

- Jag är ett tioårs barn med en far och en mor
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår en volt
vid minnen av löften jag givit och hållt.
Vid tjugofem - nu har jag mina egna små
som behöver mig i hemmets trygga vrå.

En kvinna på tretti, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut.
Men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta
jag minns min glädje, jag minns min smärta
och jag älskar och lever om livet på nytt
och tänker på åren, de allför få som flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om Ni ÖPPNAR era ögon systrar, så ser Ni ej
bara en gammal gumma. Kom närmare, se MEJ.

Läs och begrunda......

Min väg av Dan Andersson

Min väg ligger ut genom Hagbergs grind,
och där skall jag möta en kvinna. -
Från Torsmyren irrar en hård vind -
stjärnorna, stjärnorna brinna!

Min kvinna! Du är nog en snara!
Du är stark, du är mognad och fin,
och mitt heta blod det må vara
mitt eländes skummande vin.

Vad allt kan väl hända oss bägge i natt?
Oss, törstiga, hungrande själar!
Under tumlande rus och små virriga skratt
kan vår kärlek oss göra till trälar.

Jag skall låta förnuftet fara,
jag skall säga dig kvinna: giv!
Men giv som en gåva, bara,
som en skänk åt mitt fattiga liv!

Jag önskar jag vore som vintern kall,
kunde andas med frost som natten,
men jag vet att om kärlek jag tigga skall,
som en sjukling tigger om vatten.

Och ljuvt är att höra i vinden
viskas sitt eget namn,
att smeka den hetaste kinden
i den starkastes farliga famn!

Ty vet, att jag girigt tar vad jag får,
det må bära - bära eller brista.
En slav av mig själv, lik en träl jag går
att spika min frihets kista.

Ty du kunde bli mor, min kära,
för ett rus som kommer och går. -
Det är synd om kinder så skära
skulle bleknas redan i år.
Nu kommer du, fyllig, varmblodig, stark,
din drömväg i spökenas timma. -

Fullmånen vaktar över hårdfrusen mark -
stjärnorna, stjärnorna glimma!

Aldrig är skogen lycklig som nu...... Karin Boye

Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande -- mig når den bara inte,
fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.
Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.
det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.

Ur diktsamlingen "De sju dödssynderna".

Vi kvinnor av Edit Södergran

Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.
Vi fråga göken, vad han väntar av våren,
vi slå våra armar kring den kala furan,
vi forska i solnedgången efter tecken och råd.
Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting...
Han kom en kall dag med tomma ögon,
han gick en tunga dag med glömska över pannan.
Om mitt barn icke lever, är det hans...

Får det vara en kopp glädje

Får det vara en kopp glädje med varma känslor
En välkomnande kram och inga som helst rädslor
För livets fikapaus är när solen skiner och himlen är blå
Men det kan var glädje även när dagen är novembergrå

Själen bör få något till livs och skrattet är ett av motiven
Att man inte ta något för givet och fundera på perspektiven
Man bör också kunna glädjas av att andra kanske lyckas
Det är stor glädje att kanske på något sätt få ord att smyckas

Hur man än ser det är hälsan det viktigast i det här livet
Att kunna vakna upp och det är fred att få detta tillkännagivet
De små ting som vi alla få uppleva kan vara stort och härligt
Glädje är också att kunna lita på någon som är genomärlig

Tänk om vi kunde ta oss en kopp glädje varje morgonstund
Att fylla på reserverna och känna sig som en olivlund
Gläd dig medan du kan för snart så kommer andra vårar
Men visst bör det vara så att du kan visa dina glädjetårar

Diktad av Bo Garpenskog